Oceanoz

Idag var en halkig dag, det uppskattades.
När jag gick hemifrån kl 8 på morgonen (typ 4 timmar förtidigt för mig)
upptäckte jag att det var lite isigt, lite kallt och mycket halkigt.

Såklart när jag var mitt på övergångstället så märkte jag att det var just lite isigt, så jag började strategiskt placera mina steg på sanden som spridits ut.
Nej, Detta hjälpte inte.
Ungefär en meter från den lilla bilkön jag skapat vid övergångstället halkade jag såklart: Först for ena foten, men tack vare mina nyfunna yoga skills höll jag mig ändå balanserad på en fot... i ca 1 sekund, sen for den med. Jag lyckades liksom skruva mig i luften så att jag hamnade med magen neråt marken, med armar och ben utspretade åt olika håll.

Jag minns att hela tiden i luften gick allt i slowmotion och jag tänkte: Åh nej! Gahgh!!! (Why!?)

Jag reste mig fort och skuttade på mitt enda oskadade ben bort från vägen. En man som såg väldigt glad ut av någon okänd anledning cyklade flinande förbi med stora ögon. Hela vägen mot Wargen skrattade jag, jag hade ont, men det gjorde mig liksom lycklig, konstigt nog var det som ett uppvaknande, kände mig lite mer levande.
Hurra för vinter och halka!